Jag vet inte vad jag ska göra av dig.
Du är betydelselös och tom.
En sorgsen plats i webbetern. Som egentligen inte finns.

Jag smygskriver, med allt längre mellanrum. Låter dig sakta dö ut i tomma intet.

Men än så länge får du andas. Så länge du låter mig andas ibland. Genom dig.

Du gamla. Du fula.

Jag känner mig lurad. Snyltad. Jag hann inte med. Jag vill göra om. Göra rätt. Känna livet igen.
Men jag vet ju, att det finns ingen återvändo. Den enda vägen är framåt. Och jag måste följa med. Vare sig jag vill eller ej.

Om förra sommaren var ett stort glatt JA. Så var den här versionen ett stort sorgligt NEJ.

Typ så.

Jag kan se dig

Jag kan röra dina gyllene konturer med mina bara fingertoppar

Jag kan känna dig

Jag kan höra dina tysta gäspningar

Du vet inte vem jag är

Men jag tycker om dig ändå

Av sorg.

Till mig själv.

Aj.

Om jag kastar en blick i backspegeln så har livet passerat så snabbt under de här två åren, men vilka två år!

Jag kom med nöd och näppe in på utbildningen, bröt upp med min dåvarande kille, köpte lägenhet och flyttade. Jag lärde känna fantastiska människor som jag fått dela de här två åren tillsammans med. Vi har skrattat, gråtit, klagat, applåderat och suckat tillsammans. Vi har gift oss, skiljt oss, gjort slut, flyttat, blivit tillsammans och fått barn. Vi har lyft varandra. Peppat, pratat och hjälpt.

Vi har varit rädda, vi har varit modiga och vi har utmanat oss själva. Vi har stått i ingenmansland och varit förvirrade. Inte kunnat något, inte lärt oss något.
Men, såhär i efterhand så förstår jag, att vi har lärt oss massor!

Jag har blivit modigare. Jag har trevat mig fram. Provat på saker jag inte vill göra. Och saker jag vill göra. Jag har halvt jobbat ihjäl mig för att få livet att gå ihop. Jag har aldrig trott att det skulle gå, och egentligen gick det aldrig. Fast det gick ändå. Jag har finansierat mina heltidsstudier helt på egen hand, utan lån. Genom att envist jobba, hela tiden.
Var det värt det? Jag vet inte. Förmodligen inte. Men jag gjorde det, och det är jag stolt över.

Jag startade den här bloggen, men ville inte att någon skulle läsa. Den var hemlig. För jag var rädd för att vara dålig. Jag vågade aldrig låta någon läsa mina texter. Det kändes som att blotta mig själv.
Nu vågar jag skriva. Jag vågar skriva för andras ögon, och jag vet att jag kan.

Jag är inte rädd.

Jag kommer att sakna skolan. Men allra mest kommer jag att sakna mina klasskamrater som är så fantastiskt kloka, smarta och varma människor.

Jag har trasats sönder på vägen. Plockat ihop små skärvor och limmat ihop bitarna. Just nu befinner jag mig i ett temporärt ihoplappat, skört tillstånd.
Att inte orka är inte ett alternativ nu, även fast jag egentligen inte gör det.

Jag är så fylld av tacksamhet, för att jag har fått vara med och leka.

Tack!

Vem är jag?

Vad gör jag här. Egentligen?

Och så fortsatte jag att titta ner på mina fötter. Utan svar. För dem har jag inte.

Men jag vet, att livet inte är någon lek.

Ingen lek alls.

Varken livet, texter eller kärlek.

Det är då det kan kännas lite jobbigt.

Eller mycket.

Jobbigt.

så kan det vara jag.

För jag har precis gått sönder.

Men säg inget till någon.

Schhh

En skål för livet och för avsaknaden av ett hjärta.

Det bortdomnade svala.

Skål!

Mitt liv är ett enda slit just nu, kantat med guld.

Jag hoppas att ni mår bra!

Vi ses snart.